God Jul och regn

God Jul till er alla! Jag antar att ni myser i stugorna och tittar ut över snötäckta fält. Här finns det ingen snö, men vi har annan nederbörd. Regnperioden är verkligen här nu, det regnar nästan varje natt, och när det regnar så regnar det inte lite. I januari-april så ska det tydligen vara ännu värre, det händer visst att det hällregnar en vecka i streck. Hur mycket jag än älskar att ligga under mitt myggnät i sängen och höra hur regnat forsar ner som ett vattenfall utanför så är jag är glad att vi far härifrån innan den värsta regnperioden kommer.

Finaste geparderna

Förra veckan for vi till en Nationalpark som ligger en bit bort, det tog en dag att köra dit, en dag att fara runt i parken och en dag att fara tillbaka. Allt i en Land Rover utan stötdämpare (den hade säkert det men det märktes inte.) Men det var verkligen värt resan! Vi körde runt ungefär sex timmar i parken och hann se många olika djur och växter, inga lejon dock. Men det som tog priset var när vi for på en liten väg, snarare en stig, i ett ganska lummigt område, och spanade efter lejon under trädet. Plötsligt ropar Erik: - ”Stanna, backa tillbaka, det var leoparder under trädet” Så vi backade tillbaka och det vi såg var inte några leoparder utan geparder! Jag kommer att minnas det ögonblicket för restan av mitt liv! Sedan jag var liten har jag älskat geparder och det har varit min dröm att få se en, och nu fick jag se två! När de märkte att bilen stannade blev de oroliga dock och begav sig av, men jag är så glad och tacksam för det ögonblicket vi hade.

Ett annat häftigt möte var med några elefanter. Vi hade precis passerat en hjord elefanter bestående av honor och ungar när det framför oss på vägen stod två stora hanar och slogs. Självklart stannade vi tvärt och väntade och tittade för att se hur det hela skulle utvecklas. Tillslut verkade den ena av dem vinna och gick tillbaka till hjorden. När han passerade bilen, trumpetade han åt oss, antagligen i triumf för han verkade inte aggressiv. Däremot den hane som hade förlorat det hela var inte på ett bra humör. När vi körde fram så passerade vi honom och vi stannade till bredvid honom för att titta, det var inte uppskattat, han började trumpeta upprört och vifta med snabeln. Vår chaufför satte gasen i botten och körde så snabbt han bara kunde därifrån. Jag kan erkänna att mitt hjärta slog ganska fort just då.

Elefanterna letar vatten i den uttorkade floden

Nu skulle det ha varit regnperiod i Ruaha, precis som här i Tukuyu men tyvärr så har det inte regnat lika mycket som det ska så de stora floderna som rinner genom nationalparken har har till stora delar torkat ut. Djuren lider ganska mycket av denna torka och vi såg elefnter gräva i flodbotten för att hitta vatten. Jag antar att det har med den globala uppvärmningen ingen att göra, och det var väldigt tråkigt att få se.

Allt som allt så var det en underbar upplevelse och jag är glad att vi fick erfara den innan vi far tillbaka till Sverige.

"Precis som alla andra"

 

Skolbok och räkneverktyg för de blinda barnen

Idag for jag och Erik till en skola i grannbyn Katumba, där eleverna har olika handikapp. Det är elever mellan 7 och 12 år, alltså innan de kommer upp i motsvarande ”högstadie/gymnasiet”. Skolan har flera byggnader som har skänkts av Svenska organisationer, till exempel en förening som heter ”Katumbas vänner.” På skolan finns det elever med olika handikapp, som går tillsammans med "vanliga"  elever från området. De har sovsalar där de elever som kommer långväga ifrån bor under terminerna. Eleverna på skolan är mentalt handikappade, fysiskt handikappade, blinda och albino (i detta samhälle klassas det sista som ett handikapp)

När vi kom dit blev vi först visade runt i sovsalar och rum för fysisk träning. Vi träffade läraren för de blinda barnen och han visade oss hur han skriver material till sina elever på skrivmaskiner för blindskrift.

Alla barn på skolan har lektioner tillsammans, de ”vanliga” barnen från området, de blinda, de med albinism och de med fysiska handikapp. De enda som har specialklasser är de med mentala handikapp. Vi fick höra att ”they depend on eachother and help eachother”.

Glada elever på skolan

När vi kom in i samlingssalen sjöng alla de församlade barnen för oss, de var väldigt glada och jag blev alldeles rörd av deras glädje och sång. Skolan har 500 elever varav 130 bor där. De har 28 lärare, en sjukgymnast, en sjuksköterska och en ”hantverkare” som hjälper barnen att laga sina kryckor, skor och annat. De har två kokerskor och två husmödrar som tar hand om barnen som bor på skolan. Mannen som tog med oss till skolan frågade barnen vad de skulle äta till middag imorgon, de svarade ”bönor”, och han sa ”imorgon ska ni få äta kött” och alla barnen jublade. Det var väldigt rörande att se hur glada de blev över att få äta någonting som vi tar för givet. Hur många barn i Sverige skulle jubla över den nyheten. Mot slutet av vår vistelse bad de en flicka att säga någonting och hon höll ett fint tal, bland annat sa hon ”När vi är här på skolan så vet vi att vi har bröder och systrar och vi har inte hemlängtan” och även ”Här känner vi att vi är precis som alla andra.”

Detta besök hade en stor inverkan på mig, jag hoppas verkligen att denna skola kan fortsätta att hjälpa barn i denna situation. Dessa barn har rätt att, precis som alla barn, få gå i skolan, utvecklas och få känna sig ”precis som alla andra."

Sovsalar till de barn som bor på skolan

Läraren visar mig hur de skriver material på blindskrift till de blinda barnen

Vardagsliv

 Jag har fått bra frågor från en vän i Sverige och jag tänkte besvara några här. Den ena är ”Hur är vattentillgången? Är vatten i allmänhet i brist i överflöd? Går det lokala vattnet att dricka? I vilken mån finns det rinnande vatten?”

Vattentillgången i den här byn är väldigt bra just nu. Vi har gått in i regnperioden så nu finns det vatten i överflöd. Byn ligger i skuggan av Mount Rungwe och vattnet som finns i brunnarna kommer från friskvattenskällor som rinner ner från berget. Jag har fått förklarat för mig att i närliggande byar har vattnet inte alls lika bra kvalité. Rinnande vatten finns till viss mån. Här inne i byn varierar det ganska mycket från hushåll till hushåll. I “prästgården” där vi äter, lagar mat och tillbringar mycket av vår tid, finns det en kran med rinnande vatten ute på gården. Där hämtar vi allt vatten som vi använder och det är även där vi diskar, tvättar kläder osv (allt i kallt vatten).  Men det är inte alla som har rinnande vatten på gården, man ser ganska många barn och kvinnor som bär vattenhinkar på huvudet. Det var nära att bli vattenbrist för regnperioden var över en månad försenad. De sa att det beror på Växthuseffekten, de senaste åren har regnet kommit allt senare och det ställer till det en hel del, speciellt i de delar av landet där vatten är en brist till att börja med. Men nu har regnet kommit och landet är grönt och frodigt. Nu växer det majs överallt, den är klar runt mars så jag missar att äta den lokala majsen. Vi har gått från säsongen av avokado och passionsfrukt, men nu skördas det mango och ananas i överflöd så vi äter det varje dag.

 Vi har ätit avokado varje dag sedan vi kom hit, de säger att vi ska äta det varje dag för det är bra för kroppen, att avokadon tar med sig alla gifter från kroppen. Jag vet inte om det stämmer men det är gott med avokado så jag klagar inte. Bakom prästgården växer det ett väldigt stort avokadoträd och alla avokados är i toppen så vi försöker hitta på sätt och få ner dem, det går nämligen inte att klättra i trädet. Vi har försökt att kasta stenar, pinnar (väldigt lyckat om man är stark och träffsäker, det blir som en boomerang), en sten fastknuten i ett rep (var tänkt att repet skulle fastna i en gren så vi kunde skaka den men det var inte så lyckat), vi har provat att stå på en stege (byggd av pinnar) lutad mot ett annat träd och peta med en lång stör, men den var för kort (det är ett väldigt stort träd) Den bästa metoden hittils har varit kraftigt regnfall, igår regnade det väldigt kraftigt och då föll det ner sju stycken avokados. Tyvärr kan vi inte styra över den skördningsmetoden.

En annan fråga var om kläder, “vilken sorts kläder har folk där, är det massproducerade kläder från Kina eller traditionella kläder.”

Här är det vanligast att man har kläder som är uppsydda till en själv. Det finns skräddare och sömmerskor i var och vartannat gathörn, som sitter med trampsymaskiner. Man köper tyg på marknaden (oftast väldigt fina, traditionella, färgglada bomullstyger med vaxtryck) och sedan går man till en sömmerska som tar ens mått och man förklarar ungefär hur man vill att plagget ska se ut, eller så bestämmer sömmerskan modellen.  Någon dag senare är det färdigt och  alla sådana kläder är unika. Jag har två sådana ”dräkter,” en är sydd av ett grönt tyg jag har köpt själv och så har jag en sydd av ett tyg jag fick som välkomstpresent, den använder jag dock inte lika mycket, eftersom tyget består av någonting som ser ut som gröna och blå bollar och överdelen har klockärmar vilket gör att det ser ut som en gycklardräkt (för mig). Här tycker de att den är fin dock.

Sedan är det vanligt att kvinnorna har ”kitenge,” det är ett tygstycke som är lagom stort att svepa runt sig, man kan använda det som kjol, klänning eller som mantel om det är för varmt eller kallt. De bär även barn på ryggen i  detta tyg. Det är även vanligt att man har dem som förkläde när man arbetar så man inte smutsar ned de andra kläderna, det är nämligen lättare att tvätta kitengin. De är gjorda av samma sorts bomullstyg med vaxtryck. Det finns massproducerade kläder, precis sådana som vi har, men om man ska köpa ett nytt sådant plagg så är det dyrare än att få en ny dräkt uppsydd, därför är det inte så vanligt. Det finns dock flera ställen på marknaden som säljer begagnade västerländska kläder. Jag antar att det är sådana kläder som folk i väst har skänkt och som nu säljs på marknaden här. Det är samma sak med skor, det finns mycket begagnade skor på marknaden. Jag antar att de som har affärerna på marknaden köper in dessa skänkta kläder någonstans ifrån.

Detta var lite om vardagssaker här i byn, mer kommer senare.

Atuganile i sin dräkt, med mango i korgen

Jag i min gröna dräkt, med en sjal som är vanlig här

Kvinnor i kyrkan med uppsydda dräkter, en bär sitt barn i en kitenge

Lärare vid Iponjola Secondary School

På måndagar undervisar jag vid Iponjola Secondary School.

Jag skulle ha undervisat i engelska och historia men efter att ha blivit introducerad till ämnena, läst kursplanen, planerat och undervisat en dag insåg jag problemet med systemet här.

I Tanzania ska all undervisning från secondary school och uppåt ske på engelska. Problemet är att eleverna inte kan engelska, de kanske kan förstå viss engelska men de kan inte uttrycka sig. Så utmaningen är att försöka undervisa dem när jag inte vet om de förstår vad jag säger.

Även undervisningssystemet är annorlunda, lärarna här säger att utmaningen inte bara är att eleverna har svårt att förstå undervisningen utan att all undervisning som sker är till för att eleverna ska klara de nationella proven. Om eleverna inte klarar de nationella proven från regeringen får de inte fortsätta till nästa ”form” eller årskurs. Dessa prov görs i form två och fyra. Lärarna kan inte undervisa någonting annat än det som läroplanen/riktlinjerna säger eftersom det är vad som kommer på proven.

Riktlinjerna för undervisningen är väldigt utförliga, det finns en mall för vad varje lektion ska innehålla och hur läraren ska undervisa innehållet. Lärarna här har skickat in ett förslag till regeringen, om att de gärna har en läroplan där innehållet är bestämt, men att de själva ska få bestämma hur de ska lära ut det. Lärarna vill även att systemet med nationella prov ska modifieras, i nuläget bestäms 100% av betyget av det nationella provet. Eleverna vet detta och lärarna säger att det är en utmaning eftersom vissa elever inte bryr sig om lärarna, om de kommer för sent eller om de missar undervisning, eftersom hela betyget hänger på ett prov. Lärarna gör prov kontinuerligt  för att se hur mycket eleverna har tagit till sig, men dessa prov är inte betygsgrundande utan de är mer utav ett test för att se hur de ligger till inför de nationella proven. Lärarnas förslag är att betyget ska delas upp så att kanske 60% kom från det nationella provet och 40% från lärarnas omdömen och prov. Då skulle eleverna bli mer seriösa med sin närvaro och sitt studerande under terminerna. 

Morgonsamling, med nationalsång

 

 

 

Jag hade en lektion i historia, de håller på att prata om olika näringar inom kolonialismen, och jag höll i en lektion om handel. Det gick bra men det var frustrerande att inte få undervisa det jag ansåg var viktigt kring ämnet utan bara det som stod i kursboken. Jag försökte få dem att säga vad de tyckte, om var det bra eller dåligt för landet med kolonialism osv. Men de var bara tysta, jag vet inte om det var för att de inte förstod frågan, om de inte visste hur de skulle uttrycka sig eller om de bara inte är vana vid att läraren ber dem uttrycka sin egen åsikt om ämnet eftersom det är inte relevant för de nationella proven. Iallafall så var jag tvungen att ta bort ett ämne för det blev för mycket att förbereda två ämnen när jag har andra uppgifter i kyrkan här. Som lärare måste man nämligen skriva ner alla anteckningar och ge till klassen i slutet av lektionen så att de kan skriva av dem efteråt, eftersom lärarna verkar tycka att eleverna inte ska anteckna under lektionen. Jag har dock uppmanat mina elever att de ska anteckna under lektionerna så att de lär sig, eftersom de behöver kunna det om de börjar på universitetet.

Dock är det inte alla som har med sig papper och penna så det är bra om de får anteckningarna från lektionen ändå.  Jag valde då bort historia och inriktar mig nu på engelskaundervisningen. Jag har två klasser varje måndag och just nu pratar vi om dikter. Det är rätt utmanande att försöka förklara begrepp inom poesi när de inte riktigt förstår förklaringarna, men jag försöker att vara så tydlig jag kan och ge mycket exempel. Jag tror tex. inte att de har ironi på Swahili för de förstod inte riktigt konceptet, men efter mycket förklaring tror jag att det gick hem. Nu har jag haft klasserna i några veckor och vi har pratat om alla olika begrepp inom poesi, hur man analyserar dikter och de har fått öva på att analysera en dikt. Jag måste säga att jag tycker att de har utvecklats från när jag började undervisa dem. Nu försöker de svara på frågor jag ställer, jag har verkligen uppmuntrat dem till att försöka svara, att det gör ingenting om de formulerar sig fel, det viktiga är att de försöker. Jag straffar dem inte. De andra lärarna här jobbar inte riktigt så, jag tror det kan vara en bidragande faktor till att eleverna inte vågar svara och därmed inte övar på att uttrycka sig. Just nu ska de skriva sina egna dikter, de får jobba i grupp för att ha hjälp av varandra, de får välja ämne helt fritt och i slutet av lektionen nästa vecka ska jag samla in dem. Det ska bli väldigt intressant att se hur och vad de skriver.

Det politiska läget

Jag vill inte starta en politisk debatt, jag vill bara berätta hur läget här är just nu. Detta är en utveckling som har skett under de sista veckorna och det är först nu som det har berört oss här nere i den södra delen av landet. Vi har tidigare följt denna utveckling på nyheterna men nu har vi fått ett meddelande direkt från stiftet, att muslimerna här i Tanzania har gått ut med att de ska bränna ner kyrkor runt om i hela landet. Anledningen till att detta startade är att två barn hade en debatt om huruvida man blir straffad och förvandlad till ett djur om man skymfar Koranen. Det muslimska barnet hade berättat att om man kissar på Koranen så blir man förvandlad till en ödla, det kristna barnet ville motbevisa detta så han bestämde sig för att prova. Han kissade på Koranen och ingenting hände. Han ansåg då att det var bevisat att det inte var sant. När muslimerna i landet fick reda på detta blev de arga och brände ner fyra kyrkor i Dar es Salaam. När vi såg detta på nyheterna så frågade jag om det kunde sprida sig hit men Imani sa att det bor så få muslimer här och att de som är bosatta här inte skulle göra någonting. Men nu i tisdags kväll under en körövning, fick vi meddelandet att muslimerna har gått ut med att de ska börja bränna kyrkor i hela landet och att vi måste vara beredda. Enda anledningen till att denna lilla stad/by skulle drabbas är att stiftskontoret och katedralen för stiftet ligger här. Jag var lite rädd i tisdagskväll, Imanis hus ligger precis bredvid kyrkan och ifall det hade hänt någonting så kanske de skulle ha gett sig på det också. Polisen här i staden har patrullerat på nätterna. Hittills har ingenting hänt här och förhoppningsvis kommer ingenting att hända. Dock fick vi reda på för någon dag sedan att muslimerna har bränt ned ytterligare två kyrkor i Dar es Salaam och skurit halsen av en polis som försökte stoppa dem. Polisen har även gripit en muslimsk sheik som försökte bränna ned en kyrka, och nu senaste veckan har muslimer demonstrerat mot detta, och de vill att polisen släpper honom. Det är läget i Tanzania just nu, men här i Tukuyu är det som sagt lugnt än så länge, Dar es Salaam ligger en bra bit bort.

Predikan...

Min handledare tyckte att eftersom jag är en teologistudent och är här för att göra praktik så ska jag predika. Detta var ingenting som jag hade tänkt att jag skulle eller ville göra när jag for hit. Men här är det vanligt att teologistudenterna får predika på söndagsgudstjänster, så sagt och gjort, jag fick en vecka på mig att förbereda en predikan. Stället jag skulle predika på var Kinanasi, det är den ”Preaching point” som ligger längst bort ute i bushen. Det provisoriska bönhuset var byggt av lera och bambu och det var fullsatt i den lilla byggnaden. Jag kände att ”vad har jag att säga till dessa människor som bor och lever ett liv som nästan är så långt ifrån mitt som man komma? Vad är det som gör mig så viktig att jag får stå här och berätta mina tankar och åsikter?” De förväntade sig att jag skulle predika iallafall så det var vad jag gjorde. Jag tror att det gick bra, de verkade nöjda iallafall även om det blev en ganska lång predikan med tanke på att prästen fick översätta min engelska predikan till swahili. Jag höll alltså min första ”riktiga” söndagspredikan, på engelska, på en mässa, i ett fullsatt litet bönhus byggt av lera och bambu, långt ute i den afrikanska bushen. 

Jag predikar och Imani Chibona (min handledare) översätter

Bönhuset i Kinanasi

Vandring i de södra högländerna

En av vandringarna ut i byar

Eftersom jag är en teologistudent så gör jag min praktik tillsammans med prästen i församlingen. Då och då far han ut på ”hembesök” till de som är sjuka eller gamla och därför inte kan komma till kyrkan. Förra veckan var det dags att fara på hembesök till de som tillhör de bönhus eller ”preaching points” som församlingen har. På två dagar for vi till tre olika byar och sex familjer. Till vissa kunde man köra med bilen fram till huset men vissa var vi tvungna att vandra ganska långt på små stigar för att komma fram till. Det som satte mest spår var när vi lämnade bilen vid den ”preaching point” som ligger längst bort från Tukuyu. Efter över en timmes bilresa genom théfält efter théfält, babianer på vägen och 10 meter höga bambuskogar kom vi fram till en plats långt ut i bushen. Det provisoriska bönhuset var byggt av lera och bambu och därifrån skulle vi vandra ännu längre in i bushen för att besöka några äldre. Det var stekande hett, mycket hetare än i Tukuyu, klimatet var torrare och det var en annan växtlighet. Terrängen här kring Tukuyu är väldigt böljande då det är ett bergsområde och vi började vandra ner i en dal. Vi korsande vattendrag och ängar med gräsliknande växter högre än mig själv. Jag kunde inte undgå att tänka på lejon som kanske lurade där ute i bushen, men prästen försäkrade mig om att det inte fanns lejon där eftersom det är slutet på torrperioden nu och då har alla stora djur dragit vidare till mer bördiga områden. Efter ungefär en timmes vandring skymtade vi några hyddor/hus i växtligheten och vi var framme. Människorna som bodde där var bönder och de brukade gå hela sträckan som vi just hade vandrat varje söndag för att komma till bönhuset. Den äldre mannen i familjen var nu för gammal för att orka gå så långt så det var därför vi for dit, för att dela ut nattvard, be med honom och sjunga några psalmer. De flesta familjer vi besökte bjöd oss på mat, traditionell mat och söt varm mjölk. Det var en väldigt stark upplevelse att komma ut till dessa familjer mitt ute i ingenstans och se hur de lever, att få bli inbjuden in i deras lerhyddor och äta av det de har att ge.

Théfält

Naturen under en av vandringarna